Jag har under ett par dagar sett en text ciruklera runt i olika bloggar och på sidor på internet där det är en mamma som haft en pratstund med sitt barn. Texten lyder:
H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.
Överallt där jag läst har denna texten överlag fått positiv respons och människor har skrivit att det är slutskällt, att de sitter och gråter mm.
Visst, jag kan förstå att om man är en stressad förälder och har dåligt samvete för att man är lättirriterad och snäsig så träffar kanske denna texten som en smocka men egentligen, är detta verkligen bara bra?
Inte enligt mig och det är absolut inget påhopp mot någon förälder, textförfattaren eller andra som eventuellt känner sig träffade utan enbart mina tankar och åsikter. Det är inte heller säkert att den som skrev texten från början ville att den skulle uppfattas som den gjort men när jag läser kommentarerna den fått runt om på nätet så känner jag bara neeeej!
Och ja, jag förstår att detta handlar om barn och att det förmodligen ska vara gulligt och tänkvärt.
Jag tycker det har gått överstyr och undrar hur de som växer upp på detta sätt kommer att fungera i samhället i framtiden. Vi är människor för guds skull. Vi blir irriterade, vi blir arga, vi säger elaka saker till varandra ibland och nej, det betyder inte att vi är sämre människor för det. För så länge vi kan visa kärlek, säga förlåt och förlåta så är det faktiskt OKEJ.
Vi är inga maskiner programmerade till att alltid vara glada, snälla och säga rätt saker för att inte trampa någon på tårna.
Att lära sig älska sig själv handlar i mina ögon definitivt inte om att förbjuda omvärlden att kritisera en utan nästan tvärtom. Att lära sig av sina misstag, göra om, göra bättre, känna att vi klarar en svår utmaning och att vi får positiv respons när vi väl gör något bra. Inte genom att utesluta all kritik.
Det kommer i vilket fall komma en dag när någon talar om för dig hur ful och dum i huvudet du är, eller hur värdelös du är på ditt jobb. Sånt händer och det är oftast ingen större grej än vad du gör det till.
Så länge du inte är uppväxt med tron om att du är en liten prinsessa som alltid gjort rätt och kunnat linda alla runt ditt lillfinger. För då blir det jobbigt vill jag lova. Ett hårt möte med verkligehet. Aj!
Att ha krav på sig är nyttigt! Dessutom måste man om man är extremt rädd för kritik själv behandla andra minst lika väl som man själv vill bli behandlad. Det kommer inte av sig själv och det är något väldigt många glömmer bort.
Självklart är det bra och tänka både en och två gånger på att framför sin kritik, varesig det är till en vuxen eller till ett barn på ett bra sätt. Att kunna föra en dialog är viktigt och det är tyvärr färre och färre av de yngre som gör det på ett bra sätt. Jag tror inte att detta handlar om att föräldrarna skäller för mycket på sina barn utan att de inte har tid för dem.
Jag misstänker att många inte pratar med sina barn så som det var förr. Det är så bråttom till datorer, TV och liknande saker nu.
När jag växte upp så var det obligatorisk närvaro vid middagen och då satt hela familjen tillsammans och pratade och det var inget snack om att man inte hann för att man inte hade ridit färdigt eller att man inte ville för att det var något mer intressant på TV.
Hur många har det egentligen så nu?
Redan innan jag var tonåring så pratade mina föräldrar med mig som om jag var vuxen och de lyssnade på mina åsikter, stöttade och kom med råd men de kunde även ge ordentlig negativ kritik och säga nej när jag ville göra något de inte tyckte var okej. Inte älskade jag mig själv mindre för det.
Jag lärde mig att se tydliga gränser och att man ska visa ömsesidig respekt och det är jag väldigt glad för idag.
Jag hoppas verkligen att inte att alla slutar ”skälla” utan att människor börjar behandla varandra som människor igen som vi faktiskt är och inte försöker ta några genvägar. Man kan se varandra, upskatta varandra och ha en bra relation utan att tassa runt på tå för att vara rädd för att få andra att må dåligt. Jag tror dessutom inte att det är så hälsosamt att låta ett barn veta att det kan tala om för sin mamma hur mamman kan bli en bättre mamma när barnet är så litet. Barn är inte dummare än att de kan lära sig att manipulera sin omgivning väldigt tidigt och det beteendet sitter tyvärr oftas kvar.
Det är samma sak som djur gör och det är fullkomligt naturligt. Precis samma som hänt inom barnuppfostran har hänt inom häst och hundvärlden de senaste 10 åren. Det sunda förnuftet har flugit sin kos och in kommer en massa lustiga teorier om hur man ska gå, stå och prata för att få djuret att följa ens minsta vink.
En förälder eller (när jag ändå skriver om djur) djurets ledare ska vara tryggheten och stå för tydliga gränser och regler med också för ömsesidig respekt. Varken barn eller djur ska ta över den rollen.
Jag tror ni förstår vad jag menar.
Jag älskar mina vänner OCH mig själv även fast de skäller på mig ibland eller för att de säger att jag har en ful tröja. Jag tror inte att jag hade älskat mig själv mer om mina föräldrar aldrig hade skällt på mig eller kritiserat mig. Däremot hade jag nog varit ganska olycklig över faktumet att inte hela världen behandlade mig med silkesvantar och att jag själv inte alltid var glad, positiv och lät bli att skälla på folk. Jag skulle antagligen haft ständigt dåligt samvete.
Till sist, nej, jag har inga egna barn vilket är till 100% självvalt, men jag har jobbat och jobbar med väldigt mycket barn och ungdomar (under ett par år så många som ca 200 barn och ungdomar i veckan) och jag lovar att jag märker direkt på en förälders sätt att behandla sitt barn om barnet kommer att få problem med undervisning, regler och de andra eleverna. Det är så tydligt.
